Nu har det gått två år. Två långa år sedan lilla Vincent blev tvungen att gå över regnbågsbron.  Två långa år med enorm saknad. Visst har tiden läkt såren lite. Men tomrummet efter finns kvar, det kommer nog aldrig att försvinna.

Livet blev sej inte likt när du kom in i mitt liv där i november 1998. Så liten du var! Jag är för alltid tacksam för alla de år vi delade.
Livet blir sej aldrig likt igen efter att du blev tvungen att gå över regnbågsbron. Inte för mej. Du finns alltid kvar i mina tankar och i mitt hjärta. Saknar dej alltid älskade Vissu!

Vissa dagar kan man gå runt och känna sej lite låg och oinspirerad. Händerna och restan av kroppen gör det dom ska, men i tankarna är man någon helt annanstans. Långt borta. Funderar. Drömmer. Planerar. Suckar. Ger upp. Hoppas lite. Oroar sej. Funderar igen…

Och så mitt i allt det här hjälpte jag en kvinna med att hitta rätt batterier till en ficklampa. De hon behövde hängde högre upp än hon kunde nå. Jag tog ner två paket till henne och hon blev så glad. Log hjärtligt och tackade mej med orden:
“Vilken tur jag hade att just du kom förbi här just nu! Någon som dessutom är så lång och ståtlig!”

Det här hände i förrigår och på flera sätt “gjorde det min dag”.
Lång och ståtlig… det är JAG det!

I natt (natten mellan 25:e och 26:e augusti) kl 01:01 kom en ny liten tjej till världen! Hon vägde 3950 gram och var 52 cm lång. Ett stort GRATTIS till dem!

Min sambo blev alltså morbror i natt. Och vad jag blev (förutom glad för deras nya söta familjemedlem såklart!), har jag ingen aning om. Vissa säger faster?
Vet inte heller vad (vem) jag är till min kusins barn. Men ett namn borde det ju ha. Det har det mesta. Ibland vet man bara inte vad.

Tänk va fort tiden går ibland! Eller egentligen ganska ofta, om jag tänker efter. Det var inte så länge sedan vi fick höra nyheten om att det väntades tillökning, man hann börja vänja sej vid tanken… och nu är hon redan här!

Här tickar klockan, men det mesta står ganska still fortfarande…